Mitt älskade lilla barn, du är så saknad och älskad.

Du skulle börjat i nollan till hösten och jag ser dina klasskompisar som du skulle gått ihop med men aldrig fick träffa.

Jag kan se dig framför mig springa och och leka med de andra barnen på skolan...

1 år äldre än Viggo skulle du varit...känns konstigt att tänka på dig så stor.

Du blev ju nästan 4 dygn gammal...

***********************************************

Kl 09.01 den 29 april 2002 föddes han med planerat kejsarsnitt.

23 kilo hade jag gått upp och var stor som en flodhäst.

Hade genomlidit foglossning och gått på vattengympa och akupunktur.

Genomled ett kejsarsnitt och all den smärta som det medför efteråt.

Och mitt i allt avlider vårt efterlängtade älskade lilla barn...Tovas första syskon, Tovas första bror.

En tillvaro som rasar ihop fullständigt...

Alla våra framtidsdrömmar och planer inför den kommande sommaren med våra två barn krossas på några minuter.

Den nya fina vagnen, de nytvättade ihopvikta kläderna, skötbordet, vaggan som min pappa snickrade ihop och lade ner många timmar på...

Allt stod orört kvar hemma.....

Det var en sån tomhet att komma hem till alla dessa bebissaker..men ingen bebis.

Det är en sånstor kris i ens liv så det går inte att beskriva denna smärtan man upplever...det gör ont i både hjärta och själ.

Att längta så efter nån som man aldrig kan få tillbaka igen...

Jag förbannade gud eller den som tagit honom ifrån oss.

Jag trodde inte på gud innan och tror desto mindre på honom nu efter att vår pojke rycktes ifrån oss.

En gud skulle inte tillåta att ett oskyldigt litet barn dör...eller låta föräldrarna genomlida denna smärta.

Det har nu gått 6 år sedan han föddes...jag minns dagen så väl..

Hur lycklig man var, vi tog kort som minnen av hans stora dag.

Hur vi sen fick vänta på förlossningen timme efter timme utan att få veta vad som stod på.

Jag fattade ingenting....trodde bara det var ren rutin att man fick vänta så, eller att nåt kommit emellan.

När läkaren sen kom och satte sig på sängkanten och sa att vår lille pojke bara hade 50 % chans att leva...så lyssnade jag inte riktigt på honom.

Jag kunde inte ta in i mitt huvud vad han sa.

Klart vårt barn skulle klara sig liksom...han dör inte !

När vi sen äntligen fick se honom låg han på neonatalen nersövd i respirator...med en massa slangar överallt.

Han kopplades senare till en högfrekvens respirator som pressade in luft i hans lungor så de skulle mogna och öva upp sig.

Det är som att andas i motvind och hela hans lilla kropp hoppade av vibrationerna. Det såg jobbigt ut..

Den 2 maj kl 13...hade jag pumpat ut mjölk och gick in på neonatalen med detta så de kunde ge han det via sonden.

De skulle röntga honom så jag kunde inte vara hos honom just då...

Jag gick och duschade....och tog det lungt med en tidning på rummet.

Kl 14 ungefär kommer läkaren in på rummet, vilket han aldrig gjort innan..

han satte sig mittemot och frågade om Lokes pappa var här med. Men det var han inte. Så de fick söka upp honom.

Under tiden jag väntade så berättade läkaren för mig att de inte kunde göra mer, han var döende och vi måste komma fort för att ta avsked.

Vi måste godkänna att de stänger av maskinerna som andas åt honom.

Han kämpar just nu för sitt liv och får ingen syre trots maximala inställningar på respiratorn.

Niklas kom sen rätt fort..men jag satt ensam kvar på rummet ca 5 min efter läkaren berättat detta.

Det kändes trots allt skönt att bli lämnad ensam och kunna ta in vad han sagt och ta det till mig.

Jag ringde min svärmor när jag satt där i min ensamhet och desperat försökte få tag på Niklas eller min mamma....hon var den ende som svarade...jag sa att Loke blivit sämre, jag kunde knappt hålla tårarna tillbaka.

Jag orkade inte säga att han höll på att dö, jag klarade inte att berätta det för henne. Jag sa bara att han var sämre...

Min svärmor blev alldeles tyst och sa bara "nääääe".

När Niklas väl kommit följde läkaren och en barnmorska med oss till neonatalen.

Och när vi kommer dit så är rummet fullt av läkare och sköterskor, barnmorskor m.m

De tittar när vi kommer och ser ledsna ut...de kramade om oss och tog våra händer.

Han kämpade verkligen med andningen, han harklade och hostade igenom andningarna.

De frågade om vi ville ha nöddop..men vårt andra barn är inte döpt och vi själva har gått ur svenska kyrkan. Vi ville heller inte att han skulle lida onödigt länge så vi sa nej..vi vill inte ha nöddop.

De frågade om de kunde stänga av maskinerna så han slapp lida så mycket mer.

de drog ur slangarna ur näsan och han harklade till...

Jag fick honom i min famn med sitt täcke runt sig, han andades inte men det kom konstiga ljud ur munnen på honom..som harklingar eller som en person som försöker prata med inte kan. Det bubblade liksom i halsen...

dessa ljud kom en gång var 30 sek först men avtog mer och mer.

Jag gungade honom i min famn, och buffade han med handen på rumpan som om jag ville försöka få liv i honom, jag tänkte han kanske börjar andas om jag bara buffar på honom lite.

När vi sen satt i akutrummet hade han tystnat helt och det var verkligen den värsta stunden i mitt liv...

De hade tänt ljus, läkaren och sköterskan som haft hand om Loke satt med oss i rummet.

Jag sprang i mitt chockade tillstånd iväg till rummet , trots smärtor efter kejsarsnitt så kunde jag faktiskt plötsligt glömma smärtorna och gå fort fort till rummet, för att hämta kameran och ta kort på honom utan slangar och innan han blev blå.

Jag kände faktiskt inte av smärtorna alls den dagen då han dog..de bara försvann.

Jag hämtade även kläder till honom som vi sen tog på honom, vi bytte även blöja för han hade bajsat ner sig då han dog. Det blir ofta så efter döden när alla muskler slappnar av.

Det rann även ur slem m.m ur näsan på honom när vi lyfte upp honom så jag försökte undvika det.

Alltså man minns verkligen varenda minut av denna dag och man lade märket till så mycket konstiga saker trots att man var chockad och mitt i sorgen av sitt döda barn.

Läkaren frågade om vi eller de kunde ringa nån anhörig till oss som kunde komma.

Vi sa att de kunde ringa våra föräldrar för vi orkade inte själva.

Så efter ca 2 timmar kom de allihop....mina svärföräldrar hade sällskap av sin dotter och mina föräldrar hade sällskap av min faster.

Tova fick också komma och ta avsked av sin lillebror.

Hon grät och blev jätteledsen för att hon såg att alla vi andra var så ledsna.

Men svärföräldrarnas dotter gick iväg med henne till lekrummet utanför en stund.

Sen fick hon komma in och hålla Loke i handen...och så satt hon i knäet med mig och Loke så vi fick en bild av syskonen tillsammans. Men hon var så trött och ledsen så hon bara ålade sig och gnällde, det blev inget bra kort. Men det lilla som blev var ändå ett minne för all framtid.

När vi sen skulle åka hem utan vårt barn..kändes det så konstigt.

Jag ville inte åka hem utan honom.

Jag ville inte att han skulle rullas in i ett kylrum ensam med en massa andra döda människor..

jag satt iallafall på parkbänken utanför lasarettet för Niklas skulle hämta bilen i parkeringshuset och de andra var också på väg att köra.

Det var en helt underbar vårkväll, solen höll på att gå ner,fåglarna kvittrade och det var så varmt och skönt. Blommor i blom i varje blomkruka och rabatt.

Folk gick förbi mig, pratade, skrattade och var helt oberörda.

Jag tänkte "ni skulle bara veta", "mitt barn har dött", "hur kan ni skratta och vara glada en dag som denna".

Jag ville bara skrika rakt ut att mitt barn dött och att de kunde sluta vara så jävla glada och skratta.

Ja det var lite om dagen då vårt barn dog...en dag vi alltid kommer minnas.

Dagarna efteråt var som ett töcken, jag minns inte vad vi gjorde eller sa.

jag åt inget, svärföräldrarna kom med mat till oss några dagar.

Blommor, kort och annat strömmande in...från kända och okända människor som jag bara pratat med på nätet.

Telefonen ringde men jag orkade inte prata, jag orkade inte ens gå ut i trapphuset i rädsla att möta nån granne som skulle fråga om vi fått bebis och vad det blev m.m

Ca en vecka efter hans död hade han obducerats...

han hade pulmonell hypertension (förhöjt tryck i lungcirkulationen), förtjockade väggar i förgreningarna och i lungblåsorna, de fylldes inte med luft.

Han hade även ett öppet ductus (locket till hjärtat som ska stängas efter födslen)..men den kan vara öppen efter respiratorbehandling så det vet de inte vad det berodde på.

Han hade mycket slem i luftrör och lungor...

Så med andra ord hade han nån form av missbildning i lungorna...

Efter obduktionen hade vi kistläggning i kapellet på lasarettet, vi kom dit och klädde på han fina kläder, tog på han ett halsband, lade ner honom i kistan med sin nalle puh filt, kudde, nallar, bilar, kort på oss, en röd ros, en napp som han fick hålla i sin lilla hand.

Sen stängde vi kistan och stod med kuratorn och sköterskan som skött om Loke på neonatalen runt kistan en stund och tänkte på honom.

En vecka efter kistläggningen var det begravning...och jag kan säga som så här att jag ville inte lämna honom där i graven ensam, jag ville bosätta mig där.

Jag åkte dit varje dag de första veckorna (6 mil fram o tillbaka).. Satt där en lång stund brevid och pratade med honom.

*********************************************

Vi har nu varit vid graven imorse innan dagis vid 08.15...vi satte en bukett rosor till honom och så sjöng vi "ja må han leva".

Både Saga och Viggo sjöng med så fint.

Jag var vid hans grav så sent som 23.30 igårkväll och tog bort mossan, lade dit de fina stenarna igen. Nu är det så fint...

Hans minnesannons kommer i smålandsposten den 2 maj...om ni vill kika.

 

L

29 april 2008 10:10

Hej Linda! Jag brukar läsa det du skriver både på dina bloggar och på allt för föräldrar och har följt dig i många år. Jag tycker att du är stark som kämpar på med allt, och du har väldigt fina barn. Jag tänker på dig, Loke och resten av din familj idag!
Hälsningar L

 

Åsa i Ksd

29 april 2008 10:59

Hej Linda!
Jag tänker på dig och familjen idag.
Du är en bra mamma.
Kram,
Åsa i Ksd

 

Grynisen

29 april 2008 13:34

Åh Linda, jag minns detta så väl. Jag satt och läste på fN det som hade hänt. Jag grät, tittade på din fina hemsida om Loke och grät ännu mera...

Det var så ofattbart det som hade hänt, overkligt. Små barn ska inte dö... inte vara sjuka...

Stor kram till dig Linda, tack för att du delar med dig!!!

http://grynisen.bloggagratis.se

 

Norrländskan

29 april 2008 17:09

Stor kram!

Sitter här och tårarna trillar... förstår att det måste vara superjobbigt!

 

Lene

29 april 2008 17:13

Grattis Loke på 6 årsdagen. En stor kram till dig Linda och resten av familjen, vad fint du skriver om Lokes (första och) sista dagar.
Livet är orättvist som f-n! //Lene

 

Carola

29 april 2008 22:59

Åh Linda...
Vet du att jag minns det precis i detalj, du skrev inne på vårbarn-00 att du var gravid och hur det var,och sen att det var dags att föda barn - åh så spännande det var!
Väntade med nyfikenhet på att höra hur det var med er, och så kommer din man in och skriver ett inlägg att er son var född men att han mådde dåligt...
Och vet du, jag trodde att det inte var nån fara, för oroliga pappor har jag ju sett många av...trodde nog att det skulle gå bra.
Så skrev han senare att det inte gått bra, att Loke var död, och först kunde jag inte tro det, var tvungen att läsa flera gånger.
Men tyvärr var det ju så.
Sen skrev du ju massor om det, och jag har nog läst allt, både på aff och bloggen, du har verkligen gjort det synligt hur jävligt det är att förlora sitt barn, du har skrivit om ilska, sorg, frustration och så småningom viljan att ha ett till syskon, och sen glädjen blandad med panik över att vara gravid igen.
Jag önskar att du aldrig behövt vara med om detta, att NI aldrig behövt vara med om detta, för det är en lärdom man klarar sig utan!

Jag önskar Loke och er ett stort grattis på hans 6 årsdag!
Massor av kramar till dig:)

http://wetterholm.bloggagratis.se

 

Jessica

30 april 2008 10:09

Grattis lille Loke på din födelsedag!
kram från Jessica i Växjö

 

Nathalie

4 maj 2008 17:35

Oj, jag hittade vad som hände med Loke. Fyfan (ursäkta språket), vad hemskt. Jag kan inte ens föreställa mig smärtan, och jag vill inte ens försöka. För inte ens halvvägs får jag så mycket känslor att jag inte kan andas. Jag får ångest bara av att tänka på att tänka på det, om du förstår...

http://meandmymen.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

lösenordet till min nya blogg på www.blogg.se försvann plötsligt och jag får inget nytt hur många gånger jag än skickar att jag glömt lösen..det kommer inte nåt nytt lösen.   irriterande...jag har liksom en tävling som slutar idag.   Om någon av er s...

 Vinnaren av en resepottan från:  LillaW webshop     Anna.R & Ella från juni-06 mejl: linnea_g75@hotmail.com     GRATTIS till resepottan !   Jag kommer även skriva detta i min nya blogg.   Från och med nu lägger jag ner denna blogg och kommer befi...

Jag har nu utsett en vinnare i tävlingen om ett hemligt paket och den som vinner är:   Carola m 7    Som skriver bl.a så här i sin kommentar om semester: ********************** " Vår semester i år kommer att gå till Astrid Lindgrens värld och High C...

 Nu har jag ordnat och donat med nya bloggen hela dagen, fick skaffa mig ett nytt medlemskap och göra en helt ny om från början.  Tryck på länken nedan. Nya bloggen   OBS ! Denna blogg kommer finnas kvar och vara aktiv tills tävlingarna är slut...jag...

min son på 5 år sa nåt till mig idag som gjorde mig så ledsen.. vi satt på trappan och pratade om att Saga får inte vara i skogen för då ser jag inte henne, hon kan trilla ner i en pöl med vatten och drunkna. Då undrade han vad det gjorde...jo men sa...