säger jag åt mig själv "jag måste ta tag i vikten", men ändå så bara äter och äter jag.

Jag tar på mitt feta fläsk framför spegeln och mår illa av mig själv, detta är inte jag, jag vill inte se ut så här. Inga kläder passar och jag får köpa större och större kläder, pengarna rullar både på mat och kläder.

Jag åker inte till badhuset med familjen, jag visar mig inte naken för någon...knappt ens för mig själv.

Jag badar inte i sjön på sommaren, jag sitter på stranden och svettas med kläder på medans alla andra leker och har kul i vattnet :-(

Jag vill inte vara med på kort längre, står hellre bakom kameran än framför...ser groteskt äcklig ut på kort bara, jag skäms.

Ett matmissbruk kan man inte bara sluta med på en sekund...så fort nån knäpper med fingrarna.

Tänk vilket under och bara kunna sluta äta, inte känna suget efter mat och bara gå ner i vikt..så enkelt allt skulle vara då.

Näe, en med matmissbruk måste kämpa tredubbelt så mycket som en som inte lider av missbruket.

Man känner suget all sin vakna tid, man tänker bara på mat...så fort man vaknar och man äter det där lilla knäckebrödet med gurka på och vatten till..så börjar man redan tänka på vad man ska äta till lunch, räknar tiden och försöker fördriva den så gott man kan. Försöker göra saker för att sluta tänka på tiden, då går ju tiden fortare med.

Men ett sånt liv vill jag inte leva, där jag hela tiden tänker på när jag ska äta härnäst och vad.

Det är skitjobbigt...just nu har jag tappat kontrollen helt, jag orkade bara inte kämpa mer. Jag tog en paus helt enkelt och nu har jag svårt att ta mig tillbaka.

För matmissbruk är precis som en drog eller alkohol missbrukare...suget finns alltid där och hur många drogmissbrukare slutar på tvärt?

De halkar dit om och om igen och en del gånger klarar de inte det alls.

De orkar inte kämpa mot suget.....orken finns inte där helt enkelt.

Jag är bara så trött på skiten att jag vet varken ut eller in ibland, det blir heller inte enklare av att folk som den där "agnes" vräker ur sig bland mina kommentarer att jag ska röra på min feta röv och inte bara sitte inne i soffan och vräka mat...hur hjälper det mig?

Men jag orkar inte kämpa, jag klarar inte det ensam...och när alla bara hackar på mig hela tiden. Det blir värre då bara !

Fan vad livet är tufft.....ibland önskar man att man aldrig blev född, då hade man sluppit alla bekymer man varit med om i livet.

Men man får absolut inte visa utåt, eller skriva i sin blogg att man är pessimistisk och deppig över nåt...näe då skrattar folk åt en och hänger ut en på andra sidor på nätet för att visa andra "titta på denna negativa pessimistiska människan"....fy fan för såna !