jobbade min första kväll på praktiken igår mellan 16.15-21.15, jesses så lungt och skönt det var.

Inget stress alls....men min handledare sa att det kan vända och vara jättestressigt ibland om tex nån larmar.

Det går bättre och bättre för varje dag praktiken, man lär ju känna alla bättre och man vågar prata mer och ta för sig mer.

Det känns så bra att jag jobbar här i byn för då känner man ofta samma personer och man kan diskutera saker som händer häromkring.

 Det jag har problem med är att jag är rätt tystlåten av mig, antingen säger jag ingenting(om jag inte vet vad jag ska säga) eller pratar jag jättelågt när jag väl säger nåt och är man då halvdöv som de flesta äldre människor är så hör de inte vad jag säger. Jag är inte typen som pratar högt/skriker så ute bland folk....men det är väl en vanesak kan jag tänka.

Jag har ingen kraft eller styrka alls längre att ta tag i min vikt...känns så jävla trist för det känns som om jag tryckt ner mig i en sumobrottardräkt, det här är inte jag...jag finns härinne i kroppen nånstans bakom allt fläsk....bakom min sumobrottardräkt :-(....

Jag är ju så hungrig jämt, klarar inte att svälta mig och skära ner på maten...jag hatar att vara hungrig.

Och jag gillar inte sallad och grönsaker, det är inte gott. Så då blir det ju rätt svårt att gå ner i vikt när man inte gillar sån där kaninmat.

Tittat på kort där jag vägde 25 kilo mindre (våren 2006) och jag önskar jag fortfarande kunde se så snygg ut...jag såg verkligen fräsch ut och jag minns att jag kände mig så fin och någorlunda smal...vaför gick jag upp 25 kilo när jag varit så duktig och gått ner så mycket. Ja det är väl det mest korkade jag gjort i mitt liv.

Tänk så bra jag mått om jag gått neråt 10 kilo istället för uppåt 25 kilo...